Idag när jag kom hem från skolan, började älsklingen laga korv och makaroner till middag. Det var lite svårt att äta, men jag fick i mig allt jag hade tagit för mig på talriken.

Finns inte så mycket mer att prata om egentligen. Gick till ICA idag och köpte lite gotta till mig, älsklingen och lillebror E. Det bli chokladpudding och grädde till efterrätt.

Imorgon kommer älskligens föräldrar hit, vi har bjudit dem på middag och älsklingen skulle bjuda dem på stark mat. Nu då jag har hål i tungan, så har jag inte lust att äta stark mat OCH jag gör inte de i vanliga fall. Men nog ska älsklingen kunna få "njuta" av den starka maten, men det skulle inte jag kunna göra.

Jag gick runt i en stormarknad. Sen så ser jag att en liten pojke får tillbaka sina pengar, pojken kunde inte ha varit mer är 5-6 år gammal. Kassören sa,

"Jag är ledsen, men du har inte tillräkligt med pengar för att köpa denna docka."

Den lilla pojken vände sig till den gamla damen brevid honom,

"Mormor, är du säker på att jag inte ha tillräkligt med pengar?"

Hon svarade,

"Du vet att du inte har tillräkligt med pengar för att köpa den dockan, min kära"

Hon bad honom stanna där i 5 minuter medan hon gick för att titta efter något annat som pojken skulle ha råd med. Hon lämnade honom. Den lille pojken höll fortfarande dockan i handen. Slutligen gick jag mot honom och jag frågade honom vem han ville ge denna docka till.

"Den här dockan är det som min syster älskade mest av allt och önskade sig till julklapp. Hon var säker på att tomten skulle ta med den till henne."

Jag svarade honom att kanske jultomten skulle ge den till henne trotr allt och att han inte skulle oroa sig. Men han svarade mig tyvärr.

"Nej, jultomten kan inte ge den till henne där hon är nu. Jag måste ge dockan till min mamma så att hon kan ge den till min syster när hon går dit."

Han ögon var så ledsna när han säger,

"Min syster har gått för att vara med Gud. Pappa säger att mamma kommer att se Gud mycket snart också, så jag tänkte att hon skulle ta dockan med sig och de den till min syster."

Mitt hjärta stannade. Den lilla pojken tittade upp på mig och sa,

"Jag bad pappa att be mamma att inte gå ännu. Hon måste vänta tills jag kommer tillbaka från köpcentret."

Sen visade han mig en väldigt fin bild av sig själv. Han skrattade och han berättade då för mig,

"Jag vill att mamma tar min bild med sig så hon inte glömmer mig. Jag älskar min mamma och jag önskar att hon inte behöver lämna mig, men pappa säger att hon måste gå för att vara med min lilla syster."

sedan tittade han igen på dockan med sorgsna ögon, mycket tyst. Jag sträckte mig snabbt efter min plånbok och sa till pojken.

"Antag att kontrollerar igen, ifall du har tillräckligt med pengar för dockan!"

OK sa han,
"Jag hoppas jag har tillräkligt."
Jag lade till några av mina egna pengar till hans utan att han såg och vi började räkna dem. Det var nog för dockan och även en del extra pengar. Den lilla pojken sa,

"Tack Gud för att du gav mig pengar!"

Sedan tittade han på mig och tillade,

"Jag bad gud igår kväll innan jag somnade att se till så att jag hade tillräkligt med pengar för att kunna köpa denna docka, så att mamma kunde ge den till min syster och han hörde mig! Jag ville också ha tillräkligt med pengar för att köpa en vit ros till min mamma, men jag vågade inte be Gud om för mycket. Men han gav mig tillräkligt för båda delarna och min mamma älskar vita rosor."
Några minuter senare återvände den gamla damen och jag stod kvar med min korg. Jag avslutade min shopping i en helt annan sinnesstämmning från när jag började. Jag kunde inte få den lilla pojken ur mitt sinne. Då kom jag ihåg en lokal tidningsartikel för två dagar sedan, som nämt en berusad man i en lastbil som kört in i en bil med en ung kvinna och en liten flicka. Den lilla flickan dog direkt och läget för kvinnan var kritiskt. Familjen var tvungen att besluta om att stänga av den livsuppbehållande maskinen eftersom den unga kvinnan inte skulle kunna återhämta sig från koman. Var det familjen till den lilla pojekn? Två dagar efter mötet med den lilla pojken läste jag i tidningen att den unga kvinnan gått bort. Jag kunde inte hejda mig själv så jag köpte ett gäng vita rosor och åkte till minnesplatsen för den unga kvinnan där människor kunde ta förväl innan hennes begravning. Hon var där, i kistan och höll en vacker ros i handen med bilden av den lilla pojken och dockan placerad över hennes bröstkorg. Jag lämnade platsen tårögd, med känslan av att mitt liv hade förändrats för alltid. Den kärlek som den lilla pojken hade för sin mor och hans syster är fortfarande den dag svårt att föreställa sig och på bråkdelen av en sekund hade en rattfyllerist tagit allt detta från den lilla pojken.